Torsdagens urpremiär på Helsingin Oopperakesä bjöd på något så unikt som en helaftonsopera på svenska tonsatt av Stefan Lindgren. Operan "In transit" baserar sig på en roman av Hannele Mikaela Taivassalo och den över 400 sidor långa romanen har skalats ner i librettoform av Ann- Christin Högnabba, som även axlar rollen som en av producenterna för operan och finns på scenen i några mindre roller.
Produktionen är ett nordiskt samarbete mellan svenska KammarOperaKompaniet och finländska Opera BOX. Utmärkande är att man även fått med sig orkestern Avanti! under ledning av dirigenten Jonas Rannila. Orkestern är en av de främsta orkestrarna i Finland på att framföra och tolka nutida musik.
Taivassalos roman "In transit" är en berättelse som har många lager och flera olika sidospår i tid och rum. Språket är poetiskt och känns ibland som att läsa en lång prosadikt. Högnabba har förtjänstfullt lyckats få tag i själva kärnan i berättelsen. Det digra persongalleriet har fått en stram form där publiken får följa de tre huvudkaraktärerna Galadriel, Vera och Sem. Den gemensamma nämnaren är den gula släktgården som kan placeras någonstans i Österbotten, men lika gärna kan vara på någon annan liten ort i världen.
I berättelsen är människorna ständigt på väg, men stannar ibland upp för längre eller kortare tid beroende på vilka val de gör i livet. Kärleken är en avgörande faktor för vilken väg de väljer. Även sorgen över vad som kan eller inte kan sägas högt är en källa till frustration för dessa tre individer.
Tonsättaren Stefan Lindgren slår redan från inledningen an en dramatisk ton i musiken. Här behöver man inte vänta sig någon operamusik i traditionell mening med uvertyr, recital, ledmotiv och arior. Istället kastas man direkt in i en musikaliskt sett dramatisk scen där Galadriel ( Alexandra Büchel) får missfall på jobbet i drömfabriken Hollywood.
Hela första akten utmärks för väldigt stark och mäktig musik där Lindgren i stort sett målar med stor pensel och använder hela orkesterpaletten till fullo. Musiken känns mera vertikal än horisontal på så sätt att regelrätta melodislingor används sparsamt och där de förekommer får de alltid en underton av oro med hjälp av dissonanser.
Det enda lilla ledmotivet man kan hitta är en staccatoslinga när Galadriel framträder på scenen, utöver det får man som åhörare bada i en rätt så atonal klangmassa. Själv gillar jag det lite karga och sträva i musiken, men kommer på mig själv att småningom börja längta efter något mera mjukt för örat. Belöningen kommer i andra akten i form av en himmelskt vacker kärleksduett mellan Sem (Johan Wållberg) och Den Blonde (Teppo Lampela).
Produktionen har glädjen av att ha fina solister, och Lindgren har haft en delikat situation eftersom han vetat för vem han komponerar. På så sätt har han lyckats utnyttja solisternas röster till fullo, där den mest hisnande är Alexandra Büchels stora sopranregister i rollen som Galadriel. Inte Monica Groop att förglömma som med sin mezzostämma ger värme och vemod till sin tolkning av Vera.
Föreställningen görs med relativt enkla medel gällande ljus och dekor, men ändå med ett tydligt uttryck för de olika platser händelserna utspelar sig på. Det är fint att anrika Alexandersteatern – i folkmun kallad "gamla operan" – får fortsätta att leverera musik och teater, men tyvärr kommer inte ifrån den torra akustiken i salen.
"In Transit" framförs tre gånger i Helsingfors, men förhoppningsvis kan operan få nytt liv i framtiden och då i bättre akustiska omständigheter.