Första akten river igång med melodin till The Darkness paradlåt “I believe in a thing called love” och skådespelarna försäkrar publiken att de är ”himla tagga på ti böri spel revy”.
Den entusiasmen och ivern håller sig genom hela kvällen. Men innan revyn börjar avslöjar en mörk röst för publiken att någon på scenen kommer att gå bort, alltså dö, ikväll. Och nåde den ur publiken som skvallrar efter föreställningen, straffet blir hårt och skoningslöst.
Kvällens tjugosju sketcher är som brukligt en blandad kompott av lokala fenomen såsom elpriset, dyr mat, välfärdsområdet och avfallsnämnden. Nummer med internationell prägel saknas och det är förståeligt, det är svårt att göra komedi av världsläget. Navet är bastun som är komplett med rykande kamin och ekivok termometer.
Vörå-Stina från WörTV, givetvis eminent gestaltad av Victor Ohlis, ska bjuda på trerättersmiddag med mindful inramning. För att hjälpa de internationella tittarna bjuder Stina också på engelsk översättning, vilket stundom haltar på ett komiskt sätt. Damerna Maj-Lis (Niklas Svartbäck) och Gun-Lis (Victor Ohlis) har uppnått hög ålder och delar numera rum på äldreboendet Tallmo. För att spara på utrymme får tanterna sova i våningssäng, något som inte hindrar dem från att gaffla med varandra.
I “Frosipinna” får det äldre paret Niklas Svartbäck och Fanny Hästbacka kall mat levererad hem av hemvårdaren Fanny Fors. Maten visar sig snart vara en smula kallare än förväntat. Grannbyn Oravais får sig som brukligt en släng med sleven, något som väcker förtjusning hos publiken. Sketchen “På äventyr” med Seppo (Niklas Svartbäck) och Georg (Victor Ohlis) utvecklas nästan till en roman men Seppos äventyr och förfaranden håller både tempot och intresset högt.
Musiken och sångframträdandena är ovanligt prima, i ensemblen finns flera skickliga sångare som dessutom vågar ta plats. Jag misstänker att regissören Isa Lindgren-Backman har ett finger med i revyspelet. Även koreografin är snyggt utförd, en eloge till Miia Aho för det.
Låtarna är eminent mixade och publiken får exempelvis ta del av pampiga melodin till “O fortuna” till den mera folkloristiska Irwin Goodmans “Työmiehen lauantai”. Ljudet och ljuset funkar felfritt och bidrar till en proffsig helhet. Niklas Svartbäck och Victor Ohlis firar 20 år på scenen och blir hyllade med sång och videokavalkad i andra akten. Den sketchen känns tam, musiken är pampig och väl presenterad och videoklippen roliga, men huvudpersonerna själva har ingen mission på scenen under själva numret.
En del sketcher nosar under bältet men utan att för den skull dra de billigaste skämten. Faktum kvarstår, Vörå ungdomsförening bjöd på något utöver en revy ikväll. Detta liknade mera en glittrig och pigg show med entusiasm och glöd. Det är verkligen imponerande att den sprudlande energin från inledningssången räckte ända till de sista skimrande tonerna ekade ut.
Extra krydda åt kvällen gav det spännande momentet vem som skulle gå hädan. Kandidater finns det nämligen gott om. Inget mer än så kan förstås avslöjas, jag är alldeles för kittlig för det.