Varken Paavo Väyrynen eller Laura Huhtasaari lyckades utmana Pekka Haavisto om andra platsen. Haavisto lyckades dock inte upprepa hypen för sex år sedan.
Det finns många orsaker till Niinistös överlägsenhet och att kampanjen inför detta presidentval aldrig tog fart.
De svaga regeringarna med sina interna kriser har fått honom att framstå som garanten för stabilitet och kontinuitet i republiken Finland.
Niinistö har dessutom skött sina första sex år utan att göra bort sig.
Samtidigt har den säkerhetspolitiska utvecklingen lett till att folk söker trygghet i sina ledare. Även detta har spelat Niinistö i händerna.
Niinistö har sett till att ha täta och förtroliga kontakter med Rysslands president Vladimir Putin, han har i en situation där ett fullt Natomedlemskap inte varit politiskt möjligt, systematiskt förstärkt Finlands försvarsförmåga genom avtal med bland annat Sverige, Storbritannien och USA.
De svaga regeringarna med sina interna kriser har fått Niinistö att framstå som garanten för stabilitet och kontinuitet i republiken Finland.
Enligt politikforskaren Mari K Niemi, till vardags direktör för forskningsplattformen Innolab vid Vasa universitet, präglades detta presidentval av två saker: avpolitisering och ett behov hos folket att enas kring något (VBL 28.1).
Enligt Niemi röstar man helt enkelt endast på person. Och där lyckades Niinistö ta bort den partipolitiska stämpeln ytterligare genom att inte kandidera för Samlingspartiet utan för en valmansförening.
Samtidigt kastade de övriga partierna inte in sina stora stjärnor i kampen, utan nöjde sig i kandidatnomineringen med andra alternativ. Hur stödet för Niinistö sett ut med andra motkandidater går det bara att spekulera i.
Enligt Niemi har också sättet att föra politiska kampanjer ändrat under de senaste åren. I praktiken går kampanjen ut på att föra fram så kallad goodwill i offentligheten.
Men speglar man det nya sättet att föra kampanj mot kandidatuppställningen är slutresultatet inte optimalt, menar Niemi.
En partiledare eller minister hade fört med sig ett helt annat intresse för valet. Nu lyste de flesta med sin frånvaro, också som stöd för den egna kandidaten.
Klart är att partikandidaterna inte fick ett röstetal som motsvarade partiets understöd i opinionsundersökningarna. Kanske detta är orsaken till varför partiledarna inte ville blanda sig i leken: Man satsade helt enkelt inte helhjärtat på valet.
Knappast kommer det heller att få några följder för partiernas popularitet.
För att en kampanj riktigt ska lyckas måste det finnas en kandidat som väcker känslor. Enligt Niemi hade läget sannolikt varit ett helt annat om till exempel SDP:s tidigare ordförande Jutta Urpilainen kandiderat.
Hon är intressant för folk. Hon har tyngd och upplevs också som lite orättvist behandlad. Men så blev det inte.
Urpilainen tackade nej till en kandidatur, och resultatet blev därefter.
Detta presidentval blev en katastrof för socialdemokraterna. Efter tre socialdemokratiska presidenter på raken var statsmannen Paavo Lipponens understöd på 6,7 procent i presidentvalet 2012 redan det en katastrof. Men inte ens den minimimålsättningen uppnåddes denna gång.
Anmärkningsvärt är också att vänsterns kvinnor, Haatainen och VF:s Merja Kyllönen, samlade sammanlagt endast cirka sju procent av rösterna.
Tuula Haatainen ställde sig till förfogande efter att många tyngre sossenamn tackat nej.
Anmärkningsvärt är också att vänsterns kvinnor, Haatainen och VF:s Merja Kyllönen, samlade sammanlagt endast cirka sju procent av rösterna.
Även i Paavo Väyrynen ser Niemi en del drag som väcker känslor, eftersom också han upplevs ha blivit orättvist behandlad. Kanske är detta förklaringen till att Väyrynen åter en gång visade vem som är starkast i Centern.
Trots att Väyrynen bildat ett eget nytt parti och att Centerpartiet samtidigt försökte eliminera sin hedersordförande genom att i god tid utse Matti Vanhanen till presidentkandidat, var det ändå Paavo som tog hem det interna spelet.
Detta är samtidigt Centerfolkets sätt att visa sitt missnöje med den sittande Centerledningen. Samtidigt passade Väyrynen också på att med sin antiEU-politik och restriktiva invandringspolitik eliminera Sannfinländarnas Laura Huhtasaari.
Troligen fann Timo Soinis Blå anhängare ett alternativ i Väyrynen.
Viktigt ändå att det fanns ett brett startfält i presidentvalet, det har ett mervärde i sig och är en viktig signal om att demokratin fungerar.
Väyrynen satte dock litet färg på en annars lätt slätstruken kampanj. Hjälp fick han av Nils Torvalds som med sitt Natokort stack ut. De gav också viss fart åt debatterna.
Nu blev det ingen större framgång för Torvalds, men om inte Sauli Niinistö kandiderat torde Torvalds ha profilerat sin kampanj på ett annat sätt.
Viktigt ändå att det fanns ett brett startfält i presidentvalet, det har ett mervärde i sig och är en viktig signal om att demokratin fungerar.
Sauli Niinistö har fått ett starkt mandat av folket, ett kvitto på att medborgarna förlitar sig på hans omdöme.
Troligen får vi nu se en mer frigjord Niinistö som ännu aktivare tar ställning i samhällspolitiska frågor.