Det finns en tidsmässig koppling mellan vårt lands självständighet och de första ansatserna till samiskt självbestämmande.
Finlands självständighetsdeklaration kom 1917. De händelser som gör att denna tisdag, den 6 februari, firas som samernas nationaldag utspelades också de 1917.
Den 6 februari det året samlades representanter för nord- och sydsamerna i Norge och Sverige till ett första gemensamt möte. De finländska samerna var tydligen inte med.
Representanter för den allra minsta och mest avlägsna samiska gruppen, samerna i Ryssland, saknades föga överraskande också.
Mötet hölls i Tråante – den stad norrmännen kallar Trondheim. Ett tema var hur man skulle förhålla sig till nationalstaterna, vars gränser skär rakt genom Sapmi, Sameland..
En stor del av de cirka hundra deltagarna var kvinnor. Ett namn i skaran har gått till historíen: Elsa Laula Renberg. Mer om henne senare.
En kvinna i modern tid, SFP-ordförande Anna-Maja Henriksson gjorde den här tiden i fjol en förnyad framstöt om att Finland borde ratificera ILO konvention nr 169 - vårt självständighetsjubileum till ära.
Om den ska ratificeras eller inte är en evighetsfråga som tröskats sedan 1990-talet.
Konventionen, som tillkom 1989, är avsedd att skydda världens ursprungsfolk från ofrivillig assimilering och förhindra att de diskrimineras. Det handlar om språk, kultur, traditionella näringar.
Av de nordiska länderna har Norge och Danmark ratificerat den. I Danmark finns som bekant inga samer, men konventionen har betydelse för inuiterna på Grönland.
Finland och Sverige har velat och tvekat.
För Finlands del var ett godkännande nära 2015. Den dåvarande regeringen hade med frågan i sitt regeringsprogram. Men i slutändan höll inte enigheten.
Sametinget, den samiska ”riksdagen”, ville att ratificeringen av ILO 169 skulle gå hand i hand med en lagändring gällande vem som får kalla sig same i Finland.
Enligt sametingets dåvarande finländske president Klemetti Näkkäläjärvi skulle en ratificering med oförändrad ”samedefinition” göra det möjligt för personer ur majoritetsbefolkningens att skriva in sig i sametingets röstlängd. Alltså kunna påverka samiska frågor utan att egentligen ha rätt att göra det.
Definitionsfrågan är mer knepig i Finland än i Sverige, Då jordeböcker (uppteckningar om jordägande, som underlag för beskattning) började upprättas i finska Lappland antecknades alla som försörjde sig med jakt och fiske som ”lappar”.
Sametinget anser att man måste kunna påvisa språklig och kulturell koppling till samekulturen för att räknas som same.
Förslaget till ny definition föll i grundlagsutskottet 2015 och konventionen drogs med i fallet. Sedan dess är frågan - igen - vilande.
De som är tveksamma eller rentav fientligt inställda till ILO 169 misstänker att den kommer att resultera i segdragna rättsprocesser om mark, fiskerätt, jakträtt med mera som i värsta fall skärper motsättningarna mellan samer och icke samer.
Av de politiska partierna är det främst Centerpartiet, starkt i Lappland, och Sannfinländarna, de ”riktiga” finländarnas försvarare, som haft svårt med konventionen.
Elsa Laula Renberg (1877-1931), svensk same och en av initiativtagarna till mötet 1917, var betryck över den svenska statens syn på samerna under tidigt 1900-tal.
Den karaktäriserades av en blandning av förakt (”lägre ras”) och romantik (”naturbarn som inte ska fördärvas av civilisationen”). Det hon såg under sin livstid fick nyligen ett slående uttryck i Amanda Kernells prisbelönta film ”Sameblod”, med premiär i början av fjolåret.
Också i Finland gällde under större delen av 1900-talet att den samiska identiteten, det samiska språket skulle kvävas i den nationella skolan.
ILO konventionen handlar för Finlands del om en förändring som berör cirka 10 000 människor. Fler än så är de finländska samerna inte. Större delen, kring 90 procent, av det som av tradition varit samisk mark ägs nu av den finländska staten. De är få privatpersoner som kunde drabbas av konventionens förment negativa följder.
Syftet ”är inte att ge samerna nya eller speciella rättigheter utan snarare att garantera att de ges de rättigheter som den övriga befolkningen redan har”, skrev minoritetsombudsman Eva Biaudet 2015.
Det kallas jämlikhet. Vad var det nu temat för vårt jubileumsår var? Javisst, ja: ”Tillsammans.”