Hon var riksdagens första kvinnliga talman och satt 1994-2003. Före det var hon undervisningsminister – hon efterträdde en viss Ole Norrback.
Men eftersom bjärta omständigheter fastnar bäst i minnet finns det risk att allmänheten minns Uosukainen främst för hennes privata avslöjanden relaterade till en vattensäng. I boken ”Liehuva liekinvarsi” (1996) var hon frikostigt öppenhjärtlig om sina och maken Topis erotiska aktiviteter.
I en kort kommentar för Iltalehti härom året (26.9.2016) konstaterar hon torrt att uppståndelsen kring boken ”berättar mer om medierna och allmänheten än om mig”.
Tvåa var Anneli Jäätteenmäki, Centern.
Hon blev talman omedelbart efter Uosukainen. Men hon innehade uppgiften bara någon vecka vårvintern 2003 – en liten episod som inte hann efterlämna något avtryck. Sedan tog Jäätteenmäki steget vidare och blev Finlands första kvinnliga statsminister.
Desto starkare blev avtrycket någon månad senare. Ett klassiskt foto ur Finlands politiska nutidshistoria är bilden av Anneli Jäätteenmäki och president Tarja Halonen. Den togs i juni 2003, när statsministern, anklagad för att ha ljugit om hur hon fått tag på hemligstämplat material i samband med den så kallade Irak -läckan, överlämnade sin avskedsansökan till presidenten.
Förra talmannen Lohela bröt ny mark i det nordiska samarbetet genom att föra diskussioner med – bland andra – den svenska riksdagens talman på engelska.
Trea var Maria Lohela, Blå, tidigare Sannfinländarna.
Hennes period blev längre än Jäätteenmäkis superkorta men ändå kort i jämförelse med Uosukainens. Lohela blev talman i slutet av maj 2015 och upphörde att vara det i måndags.
Hon bröt ny mark i det nordiska samarbetet genom att avvika från traditionen att föra diskussioner med – bland andra – den svenska riksdagens talman på svenska. ”English, please.”
Lohelas sortie var en följd av att det är tradition i riksdagen att talmansposten tillkommer det näststörsta partiet. De blå har strängt taget ingen plats i riksdagen alls, eftersom de inte existerade vid förra riksdagsvalet.
Från och med den här veckan har vi alltså en ny kvinnlig talman, den fjärde i ordningen:
Paula Risikko. ”Härmän likka” som ung, Seinäjokibo som vuxen.
Utbildad inom vården och – före måndagens rollbyte – inrikesminister. Den posten var hennes fjärde ministerpost. Också talmansposten har hon viss erfarenhet av, hon har varit vice talman.
När Samlingspartiet senast valde ordförande gick Risikko vidare till andra omgången, men i den knep Petteri Orpo segern.
Ska man redan i det här skedet lyfta fram något som kan ligga Risikko i fatet i en presidentvalskampanj är det språkkunskaperna.
Pia Hunnakko förutspår i en kolumn i tisdagens Pohjalainen ( 6.2.) att Risikko om något år kommer att försöka kliva i än större stövlar. Det vill säga kandidera i och eventuellt vinna nästa presidentval år 2024. På ledarplats i samma tidning konstateras att det finns bevis från tidigare på att posten som talman kan föra den som får den vidare mot än högre höjder.
Jo, säkert kommer den nyvalda talmannen att finnas med när Samlingspartiet ställer upp pjäserna inför valkampanjen 2024. Något annat är svårt att föreställa sig. Och bland de österbottniska samlingspartisterna torde hon ha stort stöd.
Men det är långt ifrån givet att också Finlands nästa president kommer att vara sprungen ur den samlingspartistiska myllan, fast partiet har goda opinionssiffror i dag. Sex år är i dagens politiska klimat en mycket lång tidsperiod.
Ska man redan i det här skedet lyfta fram något som kan ligga Risikko i fatet är det språkkunskaperna. Engelskan – det språk man behöver i umgänge med utländska statsledare – flyter inte så bra. Svenska hör man henne sällan pröva på.
I och med att Risikko flyttade till riksdagen blev en samlingspartistisk ministertaburett ledig. På tisdagseftermiddagen kom beskedet att partiet väljer att göra den nuvarande utrikeshandels- och utvecklingsministern Kai Mykkänen till inrikesminister, medan Anne-Mari Virolainen får överta ansvaret för utrikeshandeln och utvecklingsarbetet.
Virolainen, som är från Åbotrakten, är partiets viceordförande och riksdagsledamot sedan 2007. Tidigare ministererfarenhet har hon inte men anses ha skött ordförandeskapet för riksdagens stora utskott med den äran.
"Kielitaitoinen tahtonainen", skriver finska Yle i en första kommentar. Alltså en kvinna som kan språk (fem stycken, närmare bestämt) och har en stark vilja. Vågar man tippa att hon hittas på en tyngre post nästa gång hennes parti väljer ministrar?