Det är ett elände med vägarna. Stoppa vägbyggandet kring storstäderna ett år och använd pengarna på landsvägarna i stället.

Ett konstaterande och en idé yttrade i Närpes stadsfullmäktige i måndags. Det handlar givetvis om de statliga vägarnas usla skick på landsbygden.

Inget nytt problem, men det förvärras i takt med vägarnas skick. Och frustrationen växer på landsbygden.

Ärenden och motioner som berör statliga vägar dyker allt oftare upp i de kommunala beslutsorganen. Resultatet är i regel detsamma: NTM-centralen saknar pengar, kommunen ska framföra behovet till NTM-centralen.

Och mycket mer än så händer sannolikt inte med vägen i fråga inom en (o)överskådlig framtid.

NTM-centralen är överhopad med behjärtansvärda beställningar på vägbyggen och gång- och cykelbanor. Och inte minst den så kallade reparationsskulden som på nationell nivå kan räknas i miljarder euro. Men den har inga pengar till något av det.

Nu har den så kallade parlamentariska trafikarbetsgruppen föreslagit minst 300 miljoner euro till för vägunderhåll på årsbasis. Det är en inte obetydlig ökning från en miljard även om halva summan kan gå till järnvägar.

Teoretiskt kunde NTM-centralen i Södra Österbottens budget för vägunderhåll öka med en dryg fjärdedel. Men hur långt det räcker när det gäller reparationsskulden, hur bestående ökningen blir, varifrån de 300 miljonerna ska tas och om regering och riksdag godkänner förslaget – allt detta är obesvarade frågor.


Varje väg som inte underhålls försämras. Det finns statliga vägar som – vilket påpekades i närpesfullmäktige – knappt är farbara med annat än traktor vissa delar av året.

Frustrationen fortsätter att växa, och når förr eller senare en kokpunkt då situationen inte längre är hållbar. Frågan är vad som ska göras då.

Vägmyndigheten gör sina försök att förvandla vissa små statliga vägar till enskilda vägar. Men det är långtifrån alla användare av vägen intresserade av, eftersom det innebär att vägen delvis ska bekostas av dem själva.

Uppfattningen att kommunerna helt eller delvis borde överta skötseln av statliga vägar verkar bli allt vanligare. För att fortsätta på exemplet Närpes hade en majoritet av kandidaterna denna uppfattning inför senaste kommunalval i VBL:s valtest.

Och när det gäller investeringar i exempelvis gång- och cykelbanor deltar kommuner ganska ofta i dag.


Men när det gäller underhåll är det ingen enkel fråga. Ger kommunerna sig in på det området blir det svårt med gränsdragningarna. Vilka vägar ska kommunen sköta och vilka inte?

Skulle Närpes exempelvis fixa till Nämpnäsvägen borde väl staden i rättvisans namn också fixa till Östra Linjen. Och Skrattnäsvägen. Vad säger då invånarna längs Vettmossvägen och Rangsbyvägen? Och så var det Källmossvägen, och...

Listan kan göras lång. I förlängningen sitter snart kommunerna där med den statliga reparationsskulden i famnen för vägar som de inte ens äger eller har något formellt ansvar för.

Att kommunerna skulle överta ägarskapet för vägarna är heller ingen enkel fråga. I princip kunde man tänka sig det för mindre vägar som inte sträcker sig över någon kommungräns.

Går vägen genom flera kommuner blir frågan strax knepigare. Det finns också en rättviseaspekt i att vägunderhållet är ungefär lika för alla överallt. Eller för att ironisera: Skrattnäsvägen ska vara lika dålig i Kristinestad som i Närpes.


Nu står landskapsreformen för dörren. NTM-centralernas uppgifter övergår till landskapen, därmed också väghållningen – i teorin. Som det verkar blir det inga förändringar i praktisk mening.

Landsvägarna förblir statliga liksom finansieringen. Pengarna kanaliseras via Trafikverket separat från landskapets budget, öronmärkta för specifika ändamål. Landskapen måste samarbeta om väghållningen så att vägdistrikten i praktiken långt kommer att motsvara dagens NTM-centraler.

Den som hoppats att landskapsreformen skulle innebära regional politisk styrning över medlen för väghållning kan alltså sluta med det.

Vägarna är landsbygdens livsnerver. Det lätt att säga "något måste göras", svårare att säga vad. Klart är att dagens situation är ohållbar.