Många områden har skakats om i samband med #meetoo-kampanjen. Men den finländska idrotten har gått fram utan stora skandaler.

Häromveckan hade MTV Sport inslag om sexuella trakasserier i några av våra kvinnliga landslag. Mest kom det att handla om damlandslaget i fotboll på 1990-talet. Den dåvarande förbundskaptenen Reima Kokko berättade om sexuella trakasserier i MTV Sports intervju, något han också har gjort i andra sammanhang tidigare.

Problemen i det dåvarande fotbollslandslaget handlade om äldre spelare som trakasserade yngre spelare som kom in i landslaget. Kokko belyser också problemet med den djupa tystnadskultur som rådde: Om någon skulle ha pratat skulle den spelaren i praktiken samtidigt ha avslutat sin landslagskarriär.

Det är som utomstående oerhört svårt att veta exakt hur situationen är i dag – i fotbollslandslaget, eller i andra idrottsliga sammanhang. Ämnet är svårt, och avhandlas inte enkelt eller lättsamt.

Men:

Det har gjorts en del undersökningar om hur situationen ser ut.

För att fortsätta på damfotboll: För ungefär ett år sedan gjorde den finländska fotbollsspelarföreningen en enkät bland 166 spelare i damligan. Resultatet var att fyra spelare uppgav att de hade upplevt sexuella trakasserier.

Det är fyra fall för mycket, men samtidigt inte någon alarmerande hög siffra.
På senhösten i fjol undersökte nyhetsbyrån STT hur situationen är inom friidrott och gymnastik. Av de 584 som svarade på enkäten uppgav 37 att de upplevt eller sett sexuella antastanden eller trakasserier. Trakasserierna har varit fysiska, verbala eller bådadera.

Uttryckt i procent hade fem procent inom gymnastiken sett eller upplevt sexuella trakasserier och inom friidrotten femton procent. Det bör påpekas att betydligt fler gymnaster än friidrottare svarade – 531 och 53.

Det finns orsak att tro på att klimatet inom idrotten har blivit sundare. En stor orsak till det är förmodligen att de flesta idrotter har satsat mycket på utbildning av sina tränare. Det är en bra väg att gå om vi vill motverka osunt beteende – att ledarna, som har ett stort ansvar, får verktyg för att bygga sunda miljöer.

Dock:

Det finns andra sätt att trakassera än sexuella. Risk finns att de glöms bort då stor uppmärksamhet just nu ägnas på sexuella trakasserier.

På finlandssvenskt håll har Folkhälsan ett projekt – "Trygga relationer inom idrott" – där det diskuteras normer och jämställdhet samt barn och ungas rätt att inte behöva vara på ett visst sätt för att accepteras.

Folkhälsans projekt är inte på något sätt bundet till kön, utan gäller lika mycket pojkar som flickor – män och kvinnor.

Karin Storbacka, tidigare elitlöpare, leder projektet. Hon skrev nyligen ett blogginlägg på Folkhälsans webbplats – och konstaterar bland annat:

"Även inom idrotten får vi ta oss en funderare på vilka strukturer som upprätthålls när det kommer till maskulinitet och vilka beteenden som accepteras och fördöms bland både barn, unga och vuxna."

Storbackas huvudbudskap är att machokulturen inom idrotten måste motas. Det kunde kanske tilläggas att macho inte är detsamma som tuff, något som kan behövas för att klara sig i tävlingsidrottsliga sammanhang.

Idrott ska naturligtvis vara en sund fritidsaktivitet där alla känner sig trygga och välkomna. Det möjliggörs om alla som är delaktiva är medvetna om sina rättigheter och skyldigheter – samt att det finns en miljö inom verksamheten som möjliggör kommunikation och diskussion.

Alla är inte vana att diskutera och dela med sig av sina åsikter. Det är på ledarnas och tränarnas ansvar att se till att alla kan föra fram eventuella problem – oberoende om det handlar om trakasserier eller annat.

Det är enbart genom att ha ett öppet medvetande som vi kan motverka att problem uppstår – och sätta stopp för icke önskvärt beteende.