Förändringarna omfördelar den ekonomiska välfärden mellan olika länder och regioner. De som kan utnyttja förändringarna springer ifrån de som klamrar sig fast vid de gamla strukturerna.
Det finns många konkreta indikationer på att Finland hamnat på villovägar, skriver ekonomiexperten Johnny Åkerholm i en kolumn (VBL 5.5). Han ser heller inget ljus i tunneln eftersom debatten inför riksdagsvalet om ett år hittills inte förmått identifiera vad som krävs.
De politiska partierna håller fram ojämlikheten som om det vore Finlands mest akuta problem, trots att all statistik visar att Finlands inkomstfördelning fortfarande är en av de jämlikaste i världen.
De ökade inkomstolikheterna i de nordiska länderna är också temat för årets utgåva av nordiska ministerrådets tidskrift Nordic Economic Policy Review. Utmärkande för den nordiska välfärdsmodellen har varit förmågan att kombinera hög levnadsstandard med jämn inkomstfördelning.
Samtidigt har minskad omfördelning via skatte- och bidragssystemen tillsammans med kapitalinkomsternas växande betydelse ökat inkomstolikheterna i Norden.
Demografiska förändringar – fler pensionärer, ensamstående och invandrare – har också bidragit till de större inkomstskillnaderna.
Den som är genuint oroad över ojämlikheten borde dock enligt Åkerholm fokusera på bristerna i ekonomins tillväxtmöjligheter. Det är dessa brister som hotar hela fundamentet för välfärdsmodellen.
Och om välfärdsmodellen raseras kommer ojämlikheten att öka radikalt.
Åkerholm går hårt åt den mentalitet i det finländska samhället som utgår ifrån att ingenting får ändras, och anför diskussionen om aktiveringsmodellen som exempel. På många håll anses nämligen att inkomststöden är viktigare än att hjälpa de arbetslösa tillbaks till arbetslivet.
Samtidigt är det ett faktum att välfärdsmodellen bygger på en hög sysselsättningsgrad, och ifall denna inte kan höjas markant från den nuvarande nivån kommer resurserna att varken räcka till inkomststöd eller till att stöda en återgång till arbetslivet.
Ett annat strategiskt framtidsproblem som Åkerholm lyfter fram är regeringens oförmåga att enas i frågan om företagsstöd. ”Det är politiskt omöjligt att skära i företagsstöd, men det är politiskt möjligt att minska investeringarna i forskning och utbildning”.
Men om vi har tänkt oss hålla fast vid den nordiska välfärdsmodellen, så måste vi förnya oss, skapa nya modeller.
Enligt Åkerholm kan tillfälliga företagsstöd ibland vara välmotiverade, ”men permanenta företagsstöd betyder att man försöker upprätthålla en produktion som inte har kraft att stå på egna ben”.
”Forskningen stöder däremot möjligheterna att hänga med i utvecklingen, och utbildningen gör det möjligt för arbetsstyrkan att anpassa sig till nya krav”, skriver Åkerholm.
Han framhåller också att utbildning är det enda instrument som reducerar ojämlikheten på ett hållbart sätt, men att Finland nu betalar för att bevara det gamla och minskar satsningarna på det nya.
En utveckling mot ökad ojämlikhet innehåller en inbyggd politisk risk, eftersom den hotar den sociala sammanhållningen.
Den utmaningen blir inte mindre av att de som tvingas avstå en uppnådd förmån, sällan hör till de välbeställda i samhället.
Som i många andra sammanhang är det (politiska) förändringsmotståndet utbrett också hos oss i Finland. Men om vi har tänkt oss hålla fast vid den nordiska välfärdsmodellen, så måste vi förnya oss, skapa nya modeller.
Därför finns det all orsak att lyssna på Åkerholm och upprepa hans budskap: ”De som kan utnyttja förändringarna springer ifrån de som klamrar sig fast vid de gamla strukturerna”.