I morgon för exakt 50 år sedan levererade Vasabladet en nyhetsbomb som skakade om det finländska politiska själslivet ända till presidentbostaden Ekudden.
Den i Nedervetil födde Helsingforskorrespondenten Tor Högnäs scoop – Zavidovoläckan – ledde till att president Urho Kaleva Kekkonen, UKK, hotade återta sitt löfte att fortsätta som president efter 1974.
Läckan var delikat: innehållet i en egenhändigt skriven promemoria av UKK om sina förtroliga samtal med den högsta Sovjetledningen ett par månader tidigare i Zavidovo utanför Moskva blir offentligt trots att han givit texten till bara en liten och – trodde han – lojal krets.
Men någon läckte den till någon – som läckte till Högnäs. Och så var skadan skedd den 31.10.1972. Att det högnäska avslöjandet publicerades samma dag också i Dagens Nyheter i Sverige och norska Dagbladet, vilkas korrespondent han också var, gjorde saken än värre. Det öppnade även för en större publik upp ett unikt förbund mellan Kekkonen och Kreml som gjorde honom svår- om inte oersättlig.
Oceaner av vatten på kvarn för dem, som pekat på överdrivet krypande mot Kreml och hur utrikespolitik (miss)brukades som slagträ i inrikespolitiken. Finlandiseringen, alltså.
Så vad handlade Zavidovoläckan om? Vad blottade den? Vems intressen tjänade den? Vad hände sen?
Hösten 1972 hade Finlands förhandlingar om frihandelsavtal med EEC, det som senare blev EG och därefter EU, avslutats. Bara underskrifterna saknades. Avtalet applåderades av näringslivet, särskilt exportindustrin som vädrade nya möjligheter på de europeiska marknaderna. 
I riksdagen var det speciellt de borgerliga, men också SDP:s huvudfåra – under den nye partiledaren Kalevi Sorsa – som drev på. Vissa mer än andra gillade särskilt EEC-avtalets principiella signalvärde i riktning väst.
Längst till vänster men också bland SDP:s unglejon fanns dock kritik mot att Finland närmar sig Bryssel med svårstoppad fortsatt integration som befarad konsekvens. Bland surpupporna märktes nyvalde riksdagsledamoten Erkki Tuomioja, men rafflande nog även Erkki Liikanen, som långt senare skulle bli Finlands EU-kommissionär.
Också i UKK:s närmaste krets spetsades ogillande öron. Såsom Antero Jyränki, presidentens kanslichef med hemvist på SDP:s vänsterkant (gick senare till DFFF/VF).
Samtidigt hade vår utrikespolitiska ledning andra stora bollar i luften. Ett dubbelerkännande av DDR och Västtyskland planerades, alltså diplomatrelationer med bägge. Finland suktade efter värdskapet för KSSE:s (idag OSSE) toppmöte 1975 – vilket sedan lyckades.
Och UKK tutade på med sitt initiativ för ”Kärnvapenfritt Norden” vilket stöddes av Kreml trots att sovjetiska missiler åkte skytteltrafik i ubåtar i Östersjön och utplacerats på Kolahalvön.
Hemmavid pågick Centerns interna presidentspel för livet efter UKK mellan helnykteristen Johannes Virolainen och nollnykteristen Ahti Karjalainen. UKK ogillade båda.
Men nyckelfrågan hösten 1972 var: accepterar Kreml att Finland ingår frihandelsavtal med EEC? Vilka ömhetsbetygelser måste vi lägga fram som garanti för att vår utrikespolitiska linje inte rubbas? Vem var Garanten? Att den suveräna nationen Finland för sina handelsavtal alls behövde konsultera Kreml var såklart helgalet. Men i detta kärr klafsade vi efter att Kekkonensfären metodiskt flätat ihop utrikes- och inrikespolitiken och flåsliturgiskt övertolkat andan i VSB-pakten.
I den politiska toppen och snällt medlöpande media fanns inga tvivel om vem Garanten var: UKK. Hans ämbetsperiod skulle löpa ut 1974. Hans ovilja att kandidera i normala elektorsval med Veikko Vennamo som stökig motkandidat var känd. Och hans beredskap att i stället acceptera att riksdagen helt sonika förlänger hans ämbetsperiod med en undantagslag hade klarnat ju längre 1972 led.
Mitt i detta träffar då UKK i augusti 1972 president Leonid Breznjev och premiärminister Alexej Kosygin i jaktstugan i Zavidovo. Vid UKK:s hemkomst rapporteras att Finland går vidare med KSSE-projektet, som om mötet gällt det. Själva biffen var hemlig och nedskrevs av UKK för några få. Som höll tätt i två månader. Tills skrällnyheten lästes i VBL.
Tor Högnäs nämnde aldrig någon promemoria utan endast ”uppgifter som cirkulerar i trängre politiska kretsar i Helsingfors” och ”säkra källor”. Med tydliga hänvisningar verfierade han att sovjetledarna i Zavidovo varit fortsatt kritiska till EEC-avtalet. De trodde det äventyrar Finlands utrikespolitik eftersom ”vissa krafter i Finland kan använda avtalet i syfte att revidera VSB-pakten”.
Breznjev såg inte EEC som bara en ekonomisk utan även politisk fråga och sa att Sovjet motsätter sig ”slutna ekonomiska block”.
Slutsats: Kreml ville att vi väntar med EEC-avtalet.
Det var illa.
UKK ansåg tvärtom. Och skrällen i den läckta promemorian var hur UKK svarade Breznjev. UKK lovade ta ”personligen ansvaret för att relationerna mellan Finland och Sovjet förblir goda” om EEC-avtalet ingås. Personligen! I klartext: bara med UKK som president efter 1974 finns kontinuitet mot öst. Och tvärtom: utan UKK, inget EEC-avtal.
Tala om paketlösning. Eller rävsax. Zavidovoläckan ruskade om republiken. Utrikesministeriet försökte släta över, men hur trolla bort text som solklart härstammar från utrikespolitikens ledande penna? Sorsa fick bråttom att berätta att SDP strax utser presidentkandidat – alltså UKK.
Även andra insåg, vissa riktigt motvilligt, kopplingen mellan UKK, EEC och Moskva. Att priset för frihandelsavtalet och sinnesfrid i Kreml är att UKK sitter kvar – vid behov med undantagslag.
En sådan krävde dock brådskandeförklaring med fem sjättedels majoritet i riksdagen. Då delar av Samlingspartiet och SFP sade nej såg det omöjligt ut. Men vad händer? Den 14 december skrämmer UKK upp partierna då han säger att Zavidovoläckan nog varit så skadlig att han inte längre är skyldig att acceptera återval.
Dagen innan hade 34 kända namn såsom professor Göran von Bonsdorff och general Adolf Ehrnrooth i ett öppet brev vädjat till UKK att säga nej till en undantagslag.
Då uppstod panik. I Sorsas kommando drevs lagen i början av 1973 igenom i riksdagen på bara några dagar. Den process som föregick omröstningen 170–28 hör till den blåvita parlamentarismens mörkaste stunder. I SFP blev följden splittring med Georg C Ehrnrooth i spetsen för en konstitutionell utmarsch.
Sedan inleddes jakten på själva läckan. Listan på möjliga skyldiga var kort. En utredning prickade snart ministrarna Jussi Linnamo och Seppo Lindblom samt Antero Jyränki. Linnamo fick gå och höll på att hamna i riksrätt, men UKK stoppade bestyret. Jyränki lämnade kanslichefsjobbet på grund av ”förtroendebrist”. Men ingen pekades explicit ut som Läckan. 
Vem som gav promemorian till Högnäs förblev öppet ända till 1993. Då yppade Tuomioja i sin bok ”Kukkaisvallasta Kekkosvaltaan” att det varit han själv. Men av vem Tuomioja, som inte fanns på UKK:s sändlista, fått pappren klarnade först 2010: troligtvis Jyränki. Det förklarar också varför UKK, som redan lite tidigare på bastulaven fått höra sådana rykten, hade lätt att offra Jyränki. Som senare blev ansedd professor i stats- och folkrätt vid Åbo Universitet och avled 2020, 87 år gammal.
Tuomioja sade att tanken med läckan var dubbel: att stoppa både EEC-avtalet och undantagslagen för UKK. Men resultatet blev det rakt motsatta. EEC-avtalet underskrevs 5.10.1973 och trädde i kraft 1974.
UKK fick sin undantagslag och valdes på nytt 1978, då i normalt elektorsval. Till på köpet passerade Karjalainen-Virolainens plan att vänta ut UKK sitt bäst före-datum.
Vem var alltså vinnaren i Zavidovohärvan om inte UKK själv?
Hur reagerade då Kreml på läckan? I sin färska biografi ”Kansakunnan kakkonen” över Sorsa beskriver Henrik Meinander hur Breznjev tog det lugnt då Sorsa och Kekkonen före jul 1972 i Kreml bad om ursäkt: Läckor är jobbiga, man kan inget åt saken, men huvudsaken är att vi med säkerhet vet att den inte kom från Er, svarade Breznjev. Och tillade överslätande: ”Någon sorgligare historia än den om Romeo och Julia finns inte.”