|

Språkpolisen Ruben är inte rädd för att ryta till: "Värnar vi inte om svenskan dör den ut"

Ruben Anderson kallar sig gärna språkpolis. Någon måste ju vakta språket, menar han. Hunden Fiffi är på husses sida. Zoom
Foto: Sofia Nygård

Ruben Anderson kallar sig gärna språkpolis. Någon måste ju vakta språket, menar han. Hunden Fiffi är på husses sida.

Det finns inget som irriterar Oravaisbon Ruben Anderson, 85 år, mer än språkfel. Den som gör sig skyldig till sådant får också höra det. Svenskan överlever inte annars, säger han.
Du hittar dina sparade artiklar då du klickar på ditt konto uppe till höger på sajten och väljer "Sparade artiklar"

Innan du fortsätter...

Tack vare våra prenumeranter kan vi fortsätta leverera kvalitativa lokalnyheter. Bli prenumerant du också!

1 månad för 1€ Fortsätt till artikeln

Ruben Anderson, 85 år, hämtar en röd mapp från vardagsrummet. Med en duns lägger han den på köksbordet, väter fingret och börjar bläddra.

"En och en halv grader", läser han på första sidan. På andra: "två och en halv miljoner".

– Och här har de sagt "försnabba". Och "vattenstånde", utan t på slutet.

Sedan 2012 har han lagt in en ny sida i mappen varje gång någon av de fyra radioapparaterna i lägenheten ropar ut felsägningar. Eller när språkfelen i den tryckta tidningen sticker honom extra mycket i ögonen.

Annons
Men allt skriver han inte upp. Då skulle han knappt hinna göra något annat på dagarna. Det finns något fel på varje tidningssida och i varje radiosändning.

– Jag blir på dåligt humör hela tiden.

"Den tiden hade vi som kom från landsbygden svårt med högsvenskan, men han visade var fällorna fanns. Han lyfte ofta upp fel som man säger. Han öppnade det grammatikaliska örat för mig."
Ruben Anderson

Ruben Anderson har länge haft en förkärlek för det svenska språket. Det började när han gick i Nykarleby samskola 1946–1951. Rektorn Erik Åhman, som undervisade i svenska och tyska, var en stor språklig inspiration.

– Den tiden hade vi som kom från landsbygden svårt med högsvenskan, men han visade var fällorna fanns. Han lyfte ofta upp fel som man säger. Han öppnade det grammatikaliska örat för mig.

Sedan dess har Ruben varit mån om språket. Han hör och ser felen direkt.

– Men jag söker inte efter dem. Det bara kopplar på automatiskt.

Reportern trampar förstås genast i språkklaveret.

– Vad heter det ... jag undrar om du brukar ...

Ruben sträcker snabbt upp ett finger i luften.

– Vad sa du nu?

Zoom

Fiffi och Ruben trivs tillsammans i lägenheten i Oravais. "Hon är en bra sambo som inte klagar", säger han. Fiffi är gärna med när husse synar tidningen efter språkfel. Foto: Sofia Nygård


Utfyllnadsord som "vad heter det", "liksom" och "hur ska jag säga" är bland det värsta han vet. Så säger bara de som inte hittar orden. Men då är det bättre att vara tyst, anser Ruben.

Inget går ändå upp mot folk som sätter ordet "hemskt" framför allt: det är så hemskt vackert. Ruben ryser. Han avskyr också när radiopratarna "klipper av orden", som han kallar det, alltså lämnar bort den sista bokstaven.

– Jag anklagar sydlänningarna. De tror att de pratar normspråk, men det gör de ju inte.

Dialekten är värdefull. Det tycker också Ruben. Men den får inte ta överhanden.

– Pratar man dialekt så pratar man dialekt. Men i de fall där normsvenskan ska användas ska den också användas.

Också ordföljden är ofta felaktig, har Ruben märkt. Och det går bara att drömma om att folk ska sluta säga "man" i pluralform.

"Pratar man dialekt så pratar man dialekt. Men i de fall där normsvenskan ska användas ska den också användas."

Annat var det förr. På 1950-talet gjorde programledarna i radion inga felsägningar. Språket var perfekt. Ruben tror sig veta varför det inte längre är så.

– Slapphet.

Plötsligt mjuknar Rubens röst betydligt.

– Jaha, vad skulle du vilja nu då, säger han och kikar ner mot golvet där en liten hundtass ivrigt slår mot hans ben.

Chihuahuan Fiffi, sju år, vill ha uppmärksamhet.

– Det är en bra sambo. Hon klagar inte på något.

Hon gör säkert inte så många språkfel heller?

– Nej, säger Ruben och skrattar.

Zoom

Ruben Anderson, 85 år, och Fiffi, 7 år, gillar inte språkfel. Språket ska vara rent, annars utarmas det, säger Ruben. Foto: Sofia Nygård


Själv säger han fel då och då. Han försöker inte ge sken av något annat.

– Gemene man får säga fel, men inte redaktörerna i radion och på tidningarna. Språket är deras verktyg och de ska kunna det. Det är viktigt för att språket ska hållas levande.

Han har förståelse för att språket förändras och att nya ord kommer in i svenskan. Men ordet "hen" har han inte något till övers för.

– Vi har redan tillräckligt med pronomen.

"Gemene man får säga fel, men inte redaktörerna i radion och på tidningarna. Språket är deras verktyg och de ska kunna det. Det är viktigt för att språket ska hållas levande."

Ruben drar sig inte för att säga vad han tycker. Han ringer ofta till medierna och till pressens språkvårdare. Myndigheter och företag är han inte heller rädd för. Häromdagen traskade han in till en bank i Vasa och frågade varför de bara skyltar på finska.

– Nog har de också fått höra på Länsstyrelsen och andra inrättningar som har skyldighet att sköta service på svenska.

Han gör det inte för att vara elak, utan för att det ska bli bättre. Annars riskerar språket att bli utarmat, menar Ruben.

– Det är ett vackert språk vi har, men det finns inte någon annan som värnar om det än vi själva.

Zoom

Det är ett vackert språk vi har, men det finns inte någon annan som värnar om det än vi själva, säger Ruben Anderson. Foto: Sofia Nygård


Ruben Anderson

  • Född den 26 september 1933 i Österby i Oravais.
  • Flyttade från Gamlakarleby tillbaka till Oravais 1960.
  • Hustrun Vivi dog 1986. Både dottern Inger, född 1960, och sonen Lars, född 1968, jobbar på Wärtsilä. Inger bor i Oravais. Lars bor i Singapore med fru och två barn. Ruben har kontakt med dem via Whatsapp.
  • Har bland annat arbetat som textilpartiförsäljare och haft en textilaffär i Oravais i 22 år. Var vd för försäkringsföreningen i Oravais i 21 år.
  • Har varit ordförande för kommunfullmäktige, vice ordförande i kommunstyrelsen och medlem i flera nämnder. Har också varit allmän intressebevakare i Oravais och sjungit i tre körer.
  • Ägnar numera dagarna åt att arbeta på datorn. Skriver ner allt han vet om tidigare generationer till sina efterkommande. Sorterar även papper och handlingar från föräldrahemmet.
  • Har hållit sig i skick genom att vara aktiv. "Sångkörerna hjälpte också mycket."

Kommentarer

Tyck till!

I samarbete med tjänsten Ifrågasätt ger vi dig möjligheten att kommentera och diskutera den här artikeln. Håll dig till ämnet och håll god ton. Vårda ditt språk och respektera andra skribenter och personer i artikeln. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer som vi bedömer som olämpliga.

Mest läst senaste veckan