Den pågående krisen i Finland är mer än bara inrikespolitiskt käbbel – den är en djupare förtroendekris. En ängslan för vilken värdegrund Finland har och om det verkligen inte finns några gränser för vad som är acceptabelt breder ut sig.
I veckan kände jag att orden tog slut – hade de förlorat sin kraft? Är vi på ett gungfly där orden har tappat sin betydelse? Våra ledares etos, moraliska grundåskådning, verkar inte spela någon roll.
Kristdemokraternas partiledare, jord- och skogsbruksminister, Sari Essayah, försökte i veckan gjuta olja på vågorna. "Man ska inte beskylla någon för att vara en nazist eller en svart säck".
Men om en politiker själv har kallat sig nazist, eller har nazikopplingar, behöver det då förskönas på något sätt? För någons sinnesros skull eller av maktpolitiska skäl för att det är obekvämt för KD att regera med människor med en människofientlig värdegrund?
Då orden hade drabbats av inflation ville jag hämta inspiration från historien. Jag plockade fram 90 år gamla nummer av Vasabladet. Tidningen är frisinnad, svensk och den var skarp i sin kritik mot högerextrema tendenser i Finland och nazismen i Tyskland sommaren 1933.
Tidigare samma år hade Hitler gripit makten med hjälp av mera moderata konservativa krafter som ville "reda upp" i Tyskland. Och tanken var ju att Hitler skulle tämjas, han skulle ju lugna ner sig då han tvingades bära ansvar.
Vasabladets dåvarande skribenter var klarsynta, skarpa och välformulerade. Kritiken mot de tyska nazisterna och de finländska likasinnade var hård.
Vasabladet den 5 juli 1933 publicerade en ledare om det allvarliga läget i Tyskland. En politisk tragedi rubricerades ledaren.
Efter att nazisterna hade erövrat makten i Tyskland förbjöds först kommunistpartiet. Några månader senare förbjöds det tyska socialdemokratiska partiet. Sommaren 1933 kom turen till det kristligt sociala partiet och Centrumpartiet. De "upplöste sig själva" för att sedan tvingas uppgå i NSDAP, nazistpartiet. På mindre än ett halvår hade den tyska demokratin utplånats.
VBL-ledaren skrev att de borgerliga partierna felbedömt läget grundligt och underskattat Hitlers hänsynslöshet.
"Man kan knappast tänka sig en ömkligare roll än den som de tysknationellas och konservativas ledare kommit att spela i tysk politik av i dag. Med till synes ljusa och glada förhoppningar kastade de sig in i leken; de voro med om att bryta ned och slå sönder allt som stod dem emot, tills slaget drabbade dem själva. Först då märkte de väl, vilka murar de rest omkring sig själva och huru isolerade de stodo i sin egen nöds tider. Slaget är ohjälpligen förlorat".
Men VBL-skribenten var ändå rätt optimistisk på sikt: "Den regimen har dock byggts upp på en mycket ohållbar grund. En masspsykos varar aldrig länge. Det måste komma ett uppvaknande ur känsloruset."
Dessvärre skulle det dröja tolv år innan det känsloruset hade lagts sig. Och då hade Europa lagts i ruiner innan tyskarna hade kuvats. Men det visste ingen 1933.
Dagen innan rapporterade VBL på nyhetsplats att ett "Ariskt manifest" hade utgivits. "Judar och personer gifta med judar odugliga som tjänstemän i Tyskland. Kvinnor under 35 år få icke heller tjänster. Riksregeringen har utfärdat en förordning, enligt vilken med upphävande av tidigare bestämmelser stadgas att personer, som icke äro av arisk härstamning, härefter icke få antagas till rikets eller kommunernas befattningar."
På samma sida i tidningen fanns en annan nyhetsnotis från tredje riket om att det är farligt att visa missnöje i samtal. "Göring har i ett cirkulär anmodat alla personalchefer att oförtövat (utan dröjsmål) tillställa honom namnen på de ämbetsmän, statsfunktionärer och arbetare, som under samtal med andra personer framkomma med yttranden, ägnade att åstadkomma misstro och framkalla missnöje med regeringens åtgärder. Sådana svartmålare och missbelåtna komma i framtiden att betraktas som maskerade marxister och behandlas därefter."
Tyskland hade blivit ett angiverisamhälle. Alla som inte sympatiserade med nazisterna var alltså enligt Hitlers närmaste man Göring att betecknas som kommunister. Så snabbt hade demokratin totalt avskaffats.
Det besynnerliga är att trots att texterna i Vasabladet är kritiska till den tyska nazismen publiceras många tyska propagandabilder i tidningen. De visas under rubriken Aktuellt bildnytt. "Viktiga budskap av nationalsocialistiska ledare. Riksminister Goebbels i talarstolen i tyska högskolan i Berlin, där han höll ett mycket uppmärksammat föredrag över fascismen och dess praktiska resultat", heter det i bildtexten.
Under bilden visas en söt bild av en tysk sjuksköterska som tar hand om åtta bebisar på ett barnhem. "Näpet snapshot från ett tyskt barnhem", heter det i bildtexten.
En annan dag visas bilder från en sportfest i Berlin där ynglingar gymnastiserar och spänstiga herrar i uniform marscherar förbi.
Nazisterna var skickliga på de modernaste tekniska lösningarna som bilder i tidningar och filmer – de drog nytta av dem i sin propaganda. Radion tog de givetvis också kontroll över och kunde nå miljoner tyskar på nolltid. I dag är det ytterhögern som är skickligast på TikTok.
I Finland hölls riksdagsval den 1–3 juli 1933. SFP-kandidaterna Erik Estlander och Otto Jacobsson skrev en lång insändare i tidningen. De varnade för de finska nationalsocialisternas kampprogram som var utpräglat svenskfientligt. Partiet ville dela upp landet i finnar och icke-finnar. "Endast de, som till språk, sinne och namn äro finska, förbehålles politiskt ansvar och politiska skyldigheter och endast de äga fullständiga medborgerliga rättigheter. Finska språket skall vara landets enda officiella språk." (...)
"Alla till språk, sinne och namn svenska tjänstemän skola avskedas och ersättas med finnar. Svenskar och personer med något annat språk, som önska åtnjuta fullständiga medborgerliga rättigheter, böra bliva finnar eller också flytta bort från landet. Något annat val finnes ej. Till medborgare i Finland få icke antagas sådana personer som icke muntligt och skriftligt behärska finska språket."
I valet blev de finska nationalsocialisterna lyckligtvis ett marginellt fenomen och fick ingen invald i riksdagen. Högerextrema åsikter fanns däremot representerade i IKL, fosterländska folkrörelsen, som ingick valförbud med Samlingspartiet.
Den halvfascistiska Lapporörelsen hade förbjudits 1932 efter att den kidnappat, misshandlat, dödat och fört bort flera av sina meningsmotståndare. Politiker från vänstern "skjutsades" till Lappo och den tidigare liberala presidenten K.J. Ståhlberg bortfördes från Helsingfors till Joensuu.
Men rättsstaten avgick med segern, som professor Henrik Meinander formulerat perioden. Det politiska våldet fick ett slut och den finländska demokratin hade räddats till skillnad från situationen i många andra europeiska länder vid den här tiden.
Finland hade ju under början av 1930-talet haft den mest högerinriktade regeringen i landets historia. Professorn i politisk historia, Vesa Vares, har konstaterat att inte förrän 2023 kunde något mäta sig med P.E. Svinhufvuds högerkonservativa regering 1930.
Vasabladet publicerade 1933 också pressklipp ur tidningar i Sverige som kommenterade det finländska valresultatet: "Lapporörelsen och dess sympatisörer har lidit ett dundrande nederlag. Finlands folk har äntligen och på ett oväntat kraftigt sätt tillbakavisat det reaktionära omstörtningshotet. Nordisk rättstradition har visat sig starkare än nationalistisk propaganda", kommenterade Upsala Nya Tidning.
"I den intima förbindelsen mellan den finska högern och en fascistiskt eller nazistiskt anstruken ytterlighetsriktning, vilken vid upprepade tillfällen kommit i konflikt med statens lagar, har man att söka en av de väsentliga orsakerna till högernederlaget", skrev Stockholms Tidning.
Den 28 juli 1933 publiceras en ledare med rubriken "Den hänsynslösa regimen". "Den 14 juli utfärdades i Tyskland några nya lagar av så uppseende innebörd, att detta steg i den dystra utvecklingsgången hart när överträffar vad man t.o.m. från detta hållet redan vant sig vid. Och detta är sannerligen inte litet. Det rena rofferiet och den mest obegränsade kränkning av de personliga medborgarrättigheterna har nu blivit befästa genom uttryckliga lagar."
Texten hänvisar till de lagar som gör att myndigheter kan beslagta förmögenheter av vem som helst om de har misshagliga åsikter.
Vasabladet var vasst och klarsynt. Man baxnar över hur tydligt dåtida skribenter var i sin kritik mot Tyskland, men det förekom också kritik mot "hemmahitlerianerna" i Finland. Kritiken hade också ett pris.
På Hitlers 50-årsdag den 20 april 1939 publicerade tidningen en kritisk "hyllning" till jubilaren. "Historien om den österrikiska skomakaren Alois Schicklgrubers på dekis komne son Adolf, som blev Tysklands envåldshärskare och vars 50-årsdag firas som en nationell högtid", löd ingressen i VBL skriven av medarbetaren Alvar Ohls.
Tysklands ambassad i Helsingfors protesterade mot artikeln på diplomatisk väg. Därefter kontaktade Justitieministeriet stadsfiskalen i Vasa om att tyska rikets statschef blivit grovt förolämpad. Åtal väcktes mot Vasabladets chefredaktör Edvin Sundquist för missbruk av tryckfriheten. I Vasa rådstuvurätt, nuvarande tingsrätt, friades Sundquist.
Men åklagaren överklagade den friande domen. I Vasa hovrätt dömdes Sundquist den 19 juli 1940 till tio månaders fängelse för att ha missbrukat tryckfriheten. Det politiska klimatet hade ändrat i Finland, vinterkriget hade genomlevts och Finland närmade sig Tyskland. Eller så gjorde hovrätten endast en juridisk bedömning – utan att snegla på politiken.
Högsta domstolen höll fast vid hovrättens dom – Sundquist dömdes för vållande till missbruk av tryckfriheten "för ärekränkning emot vänskapligt sinnad makts överhuvud".
Den 15 maj 1941 fördes Edvin Sundquist till Vasa länsfängelse som låg nära hans hem vid Strandgatan. Det var på dagen 25 år sedan föregående gång han hade hamnat i fängelse.
Sundquist fängslades 1916. Den gången av det ryska gendarmeriet för att han var aktivist och hade värvat jägare i strävan till frigörelse från tsarregimen och för etablering av statlig självständighet för Finland. Den gången lyckades han rymma och blev flykting i Sverige tills Finland hade uppnått sin självständighet.
Andra gången i fängelse släpptes Sundquist redan efter tio veckor genom en allmän amnestilag. Folk behövdes till annat än att sitta i fängelse då landet var i krig.
På Vasabladets redaktion har vi fortfarande en trägubbe täljd i trä av Sundquists cellkamrat. Figuren är placerad i en glasvitrin. Trägubben är en påminnelse om att de som gått före kämpat för frisinne mot förtryck under svåra tider. Deras mod och klarsynthet får vi inte glömma.
Åren 1933 och 2023 är inte samma sak och historien upprepar sig inte, även om den ibland kan rimma på vissa punkter. Det är ändå viktigt att minnas, kunna se likheter och skillnader för att förstå den långa linjen.
Att se på Vasabladets texter från 1933 är en påminnelse om att den här tidningen har ett arv som förpliktar.