I det femte avsnittet av Pappalandia pratade vi om förlossningar. Jag sa att jag var orolig över att inte älska mitt barn när det väl kom till världen. När min förstfödda son tog sina första andetag var det kärlek vid första ögonkastet, och jag upplevde det hela som en magisk stund.
En lyssnare tog kontakt och påpekade att det inte fungerar så här för alla som får barn. Hon skrev:
Hejsan! Jag vill först och främst tacka för en trevlig podd. Jag tycker ni gör det väldigt bra!
Men efter avsnittet med era förlossningsberättelser vill jag kommentera en sak. Du berättade öppet om din ångest för att du inte skulle älska ditt barn direkt och lättnaden när du kände en översvallande kärlek vid första ögonkastet.
Alla får inte den där överväldigande kärleken för sitt barn direkt. Och många oroar sig för det. För mig, som dessutom är kvinna och mamma och ”borde” känna den starka kärleken, tog det ett tag innan kärleken kom. Den första tiden med båda mina barn var de starkaste känslorna oro och en slags beskyddarinstinkt; den här lilla, sköra varelsen är ju på mitt ansvar! Vet jag vad jag håller på med?
Den första tiden har fokus legat på att hålla barnen nöjda och trygga. Det är först när bebisarna blivit lite större som den riktiga kärleken kommit, då de börjat få en personlighet och jag lärt känna dem.
Jag tycker egentligen att det är helt logiskt: för att älska någon behöver jag ju känna personen och veta vem den är. Kärleken till båda mina barn blir starkare för varje dag och vecka som går, då de lär sig nya saker, utvecklas och det helt enkelt finns ännu mer att älska.
Jag ville bara få sagt att om ni har lyssnare som inte känt den där översvallande kärleken till sina barn vid första ögonkastet behöver de inte oroa sig eller få ångest över det. Kärleken kommer nog.
För många är det just så: det tar lång tid innan känslorna kommer. Få berättar för vänner och bekanta att de inte älskar sina barn, och oron för de uteblivna känslorna kan skapa ångest. Jonny och jag har upplevt något liknande. När våra andra barn kom till världen kände vi inte samma som med det första. I dag, när barnen hunnit bli 6 månader, har känslorna utvecklats.
Eftersom det är ett känsligt ämne tog vi kontakt med Annika Ek-Lönnqvist. Hon är psykolog och psykoterapeut och har tidigare arbetat som rådgivningspsykolog.
Hur vanligt är det att man inte älskar sitt barn från första stund?
– Det är väldigt vanligt att det tar ett tag innan känslorna kommer. Känslorna växer fram gradvis. Papporna har ett större avstånd till barnen rent biologiskt. Mamman har ett försprång i och med att det är hon som är gravid. Hon har känt rörelser och kommunicerat med bebisen på ett annat sätt än pappan, säger Annika Ek-Lönnqvist.
Annika Ek-Lönnqvist hänvisar till en undersökning där man jämfört mammors och pappors föreställningar och fantasier om sitt ofödda barn.
– Undersökningen visade att pappor ofta fantiserade om större barn och föreställde sig papparollen när de lekte och spelade fotboll med barnet. Mammorna förställde sig i större utsträckning ett spädbarn. Man kan säga att mammor har lättare med anknytningen, men det kan dröja en tid innan känslorna kommer för mamman också.
För en del pappor var det till och med omöjligt att föreställa sig att det faktiskt fanns ett barn i magen.
– Det kan bli en chock när de ser hur litet barnet är och de kan ha svårt att hitta sig själva i rollen som pappa till ett spädbarn.
Hur länge kan det ta innan känslorna kommer?
– En svår fråga att svara på eftersom det är individuellt. Det kan ta veckor och till och med månader. Jag tycker inte man ska vara orolig om känslorna inte kommer. Det är något som växer fram sakta men säkert. Det är svårt att tvinga fram känslor.
Annika Ek-Lönnqvist säger att man som nybliven förälder kan fokusera på att vara närvarande, sköta barnet, byta blöjor, bära bebisen och beundra den tillsammans med partnern. Då brukar känslorna komma.
– Senast när bebisen börjar kommunicera med dig och ta ögonkontakt faller känslorna på plats. Om man får en prematur eller ett handikappat barn kan det ta längre tid innan känslorna kommer.
– Det är en stor omställning att bli förälder, särskilt första gången. Man kan reagera på ett sätt som man inte hade föreställt sig. Man ska ge det tid.
Mammors förlossningsdepressioner diskuteras, men faktum är att också pappor kan drabbas av postpartumdepression, säger Ek-Lönnqvist.
Om man under en längre tid känner sig trött, nedstämd, lättirriterad, allt känns tungt och det inte går över, rekommenderar Ek-Lönnqvist att man ska söka hjälp.
Vart ska man vända sig?
– Man kan ta upp det på barnrådgivningen och be om en remiss till en rådgivningspsykolog. Man kan även söka hjälp på den privata sidan hos någon psykolog eller psykoterapeut som är insatt i ämnet. Detsamma gäller om du har ångest över att känslorna inte kommer. Om du går runt med ångest kan den lindras genom professionell hjälp.